Vilodagar blir också reflektionsdagar för mig. Idag har jag ägnat en stund åt att läsa de första inläggen jag skrev här i bloggen. Känns som om det var en evighet sedan, men det är 15 veckor, bara 105 dagar - och egentligen alldeles nyss. Jag minns hur rädd jag var för att jag skulle misslyckas, att det här bara skulle bli en enda lång vedervärdig kamp, kamp mot mig själv, mot min kropp och mot mitt huvud. Jag var helt oförberedd på att den mentala resan skulle bli en så stor del och på hur mycket den fysiska ansträngningen skulle hjälpa mig reparera mitt mentala tillstånd.
När jag väl med hjälp av det jag kan bäst - disciplin, struktur och en definierad process ;) - tagit mig igenom de första veckorna och jag fick rullning på hjulet, då har det snurrat fortare och fortare och i mångt och mycket faktiskt "gått av sig själv". Det har det ju såklart inte men det är inte uppförsbacke längre, ett och annat gupp men i det stora hela en hyfsat behaglig resa.
Jag har hittat passionen, glädjen, gemenskapen - endorfinerna ;) och ett mentalt lugn jag inte trodde jag var förmögen att känna. #loveit
De senaste dagarnas uteblivna träningar med PT-Gustaf har lett till insikten att jag faktiskt klarade av att pressa mig rätt hårt på egen hand, hans peppande sms hjälper såklart till men en hel del motivation kom faktiskt inifrån, lite oväntat faktiskt! Jag är inte redo att stå på helt egna ben, trygghetsknarkare som jag är, men det känns bra att veta att om saker och ting inte blir som vi planerat så blir det något annat och det blir också bra. #lessonlearned
När jag började den här resan hade jag också ett slags inre motstånd mot att träna mig själv "in i väggen", att våga göra den sista repetionen, dom sista 10 sekunderna, att våga älska smärtan, att inte vara rädd för att det gör ont, att luften inte känns tillräcklig eller att jag ska svimma på kuppen. Den sköna känslan som kommer efter att man pressat sig själv förbi sin egen gräns är numera åtråvärd och något jag både vill och behöver ha. #junkie
Jag har också lärt mig våga misslyckas, att gå utanför min komfortzon och prova, öva, prova igen, inte ge upp. Det är okej att göra saker man inte vet att man kan. Det här har varit ett stort mentalt kliv för mig och Gustaf har haft stor del i att jag tagit det. Med millimeterprecision har han lotsat mig igenom mina egna mentala spärrar, låtit mig lyckas fler gånger än jag misslyckats och utmanat mig när jag har tvekat. Livskunskap jag kommer att vårda ömt!
Nu är jag jättenyfiken på vad jag kommer att lära mig härnäst, om jag har nått hit, på ynka 105 dagar, då kan jag faktiskt precis vad som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir väldigt glad om du vill kommentera med pepp eller tips eller bara säga att du har läst! /Marina