Det kan väl inte ha undgått någon att jag är lite hooked på det här med högintensiv träning. Det var ganska otippat att jag skulle falla för det, egentligen. Så, ytterligare en av mina gamla sanningar om mig själv som fått skrotas ;-)
Jag läser en del bloggar och lyssnar på lite poddar, om träning alltså, och som alltid får man ju sålla lite och kritiskt granska och värdera, det mesta är ändå tyck och tänk och inte så väldigt mycket vetenskap.
Ännywäj. Fick tips av en vän om
kropp & själ från den 6/10 där dom intervjuade självaste
Mr Tabata himself! Det är i slutet av programmet om du inte vill lyssna på resten som handlar om sprinters och lite om doping och sånt. Tabata menade att om man följer hans "protokoll" så ska man inte orka mer än 4 minuter, då har man inte gjort det rätt. Han utvecklade metoden för elitidrottsmän och av dem var det få som klarade det. Nu är ju dom flesta av oss inte elitidrottare så då kan vi väl nöja oss med att göra Tabata-intervaller på motionärsnivå, men jag håller med honom om att det blir lite fel att kalla 45-minuters pass för "tabata". Vännens tips kom efter att jag berättat om en annan podd - som inte alls tyckte att högintensiv träning är nåt att använda om man vill gå ner i vikt, nämligen
Styrkebyrån. Fritt ur minnet så tyckte dom att det var klart "hypat" att syssla med högintensiv träning och att det bästa istället är att bygga styrka och variera med mer lågintensiv träning.
Googlar du HIIT eller "högintensiv träning" får du ett gäng träffar och du kommer att få läsa att det är överreklamerat, att det är det bästa som har hänt och att det varken är bättre eller sämre än annan träning.
Det är tur jag har förtroende för min PT och hans upplägg och tankar, och det verkar ju fungera :-) Men klart är att om man är ensam där ute i djungeln kan det vara lätt att bli både förförd och förfärad och förvirrad! Det är inte lätt att veta vem man ska tro på!
För mig är känslan efter avklarat högintensivt pass väldigt mycket skönare än efter ett styrkepass eller långintensiv(are) pass. Det känns liksom inte som om jag har tränat om inte svetten droppar från både hästsvans och näsa :-D Det är skönt i kroppen och i knoppen, att klara av att övervinna "jag-tror-jag-dör"-stadiet och bara fortsätta tills klockan säger stopp, det ger en otrolig tillfredställelse! Att ligga i en blöt fläck på golvet och inte kunna tänka på en enda sak förutom att andas, det är också mindfullness - mer här och nu är det svårt att vara :-D Jag är själv lite förvånad över vilken "fighter" som PT-Gustaf lockat fram ur mig, jag visste inte att jag hade den här kapaciteten ;-D Det visste nog inte så många andra heller, men han såg det och han trodde på mig - och det spelar också väldigt stor roll!
Summa summarum, om det du gör fungerar och du gillar det - fortsätt. Om det du gör inte fungerar eller du inte gillar det - gör något annat.
