Om skolgympa och SVTs "Gympaläraren" med Kalle Zackari Wahlström

Kalle har en så skön inställning till träning, motion, rörelse och livet, gör det enkelt så funkar det. Jag gillar det. Men i "gympaläraren" blir det lite mer komplicerat för honom. Jag lyssnade på Tyngres podcast med Kalle som gäst och där erkänner han att han trodde att han bara skulle kunna komma dit och frälsa dom med sin filosofi och sitt "gör det bara". Det var ju inte riktigt så enkelt ;-) Vilket vi som nu följer serien snabbt också förstår! (Lyssna på poden den var superbra!) 

Varför skriver jag nu om detta undrar kanske mina trogna läsare. Jo, jag var ju en av dom där som inte ville vara med, som tyckte de var pinsamt att byta om, det var jobbigt att hela tiden vara otrygg och rädd för att göra fel, bli skrattad åt och hånad. Och alltid vald sist. Och var det tilldelade lag så suckades det tungt om man råkade "få" mig. Och detta oavsett sport. Det enda jag var bra på var simning och det gjorde vi en gång per termin - och då fick jag veta att jag simmade "fel" (för jag crawlade eller simmade tävlingsbröstsim), och då hette det att jag bara skulle stajla och göra mig till. Så alla idrottsmänniskor välkomna till töntarnas värld. 

Så att titta på programmet blir en personlig jobbig tripp längs memory lane för mig. Jag känner så för ungdomarna som gör allt dom kan för att slippa vara med. Och en del av mig tycker dom ska slippa. Fast jag vet ju att dom "borde" röra på sig. "Borde". Men att drivas av "borde" leder sällan till något bra. Borde är skamdrivet och skam ska aldrig vara en drivkraft för barn och ungdomar!

Det jag tänker när jag ser programmet är att idrott och hälsa som ämne inte tar hänsyn till tonårens speciella kemi, hormoner och grupptryck och allt annat som händer under högstadie- och gymnasietiden. Jag tänker att ämnet inte borde vara bara 1 eller 2 lektioner i veckan utan något som borde inkluderas i ALLA andra ämnen, alla ämnen borde ha ett par procent "idrott och hälsa" i sina kursplaner (en redovisning i svenska kan ju handla om bollsporter och regler t.ex. matte kan med fördel göras utomhus osv osv). Jag tänker att dom särskilda idrottslektionerna borde fokusera på att möta barnen i deras verklighet inte med det von-oben-perspektiv som märkligt nog fortfarande råder. "Det här är nyttigt för er så därför ska ni göra det". Sen NÄR gör tonåringar något som är nyttigt? Det ingår liksom inte i verklighetsbilden ;-) 

Motivation måste komma inifrån, inspiration kan vi få från andra!

Jag rörde i princip inte alls på mig dom första 30 åren av mitt liv, jag satt inte med näsan i en mobil hela dagarna men väl i en bok. Jag vet inte om det var så mycket bättre egentligen ;-) Vad som sedan hände var att det dök upp en person i mitt liv som verkligen inspirerade, som fick mig nyfiken på vad det var som hon brann så för. Som hon var villig att offra så mycket för - det måste ju vara nåt bra då - och då upptäckte jag - sjukt otippat - gruppträningen. Jag var väl då iofs så gammal att jag kunde strunta i vad andra tycker och tänker men ändå, många ögonbryn höjdes i min närhet. Funkade bra tills barnen kom in i mitt liv. Då var inte motivationen tillräcklig för att orka hålla i träningen.  

10 år senare hände det att jag hittade "hem" i min träning, jag hittade min motivation. Jag fick nys om en riktigt bra PT - och vem det är vet ni ju vid det här laget ;-) - och jag förstod att jag är en intervalljunkie. Jag behöver snabba resultat, jag behöver snabb träning, jag behöver adrenalinet som belöning för slitet! Och så är jag gammal nog att göra det jag vill och inte hindras och begränsas av grupptryck. 

Så, jag var en av dom som "rörde sig katastrofalt lite" jag satt inte "framför tv och mobiler" hela dagarna utan med näsan djupt ner i en bok. Men det är liksom aldrig försent, kolla nu liksom ;-) Det gick rätt bra för mig ändå! Det är aldrig försent!