Om en promenad och om att släppa loss tävlingstigern i sig själv

Jag har aldrig tävlat i nån sport eller så, borträknat några simlopp som pre-teen, så egentligen borde jag väl inte vara en "tävlingsmänniska", en som drivs av att vara lite bättre, än ändra, eller än sig själv. Men ibland dyker det upp tecken på att så är fallet ändå och jag vet inte riktigt varifrån det kommer :-D
Envis/Målmedveten visst, men tävla? Nä, inte jag inte.



Nu kände jag mig utmanad av att mina vänner Ullrika och Melkermamman var ute och gick och höll, ett för mig, rasande tempo på sin promenad, såg det ju i runkeepern. När det där hade fått marinera lite så kom en tanke om att, va fasen, jag är väl inte sämre, kan dom gå många kilometer i 9,30-tempo och PRATA samtidigt så borde väl jag också kunna det, i alla fall och vara knäpptyst hela vägen. Så idag tänkte jag att jag går så fort jag kan och så ser jag var jag landar (har rösten avstängd i min runkeeper). Jag fick ett snitt på 9,38 (hyfsat jämnt tempo, uppe på 10,30 i några uppförsbackar), så mycket fortare än så får jag nog svårt att gå utan att börja småjogga men det var ju nära eller hur! #nöjd

Så, dagens promenad hamnar väl mer på cardio-kontot än på mindfulness-ditot men nu vet jag ju vad jag kan #missioncompleted