30:3 Dövar det dåliga samvetet med ett rehab-pass

Lika bra jag börjar vänja mig tänker jag, det kommer bli mycket tråk-rehab till hösten. Operationen är planerad till den 22 augusti så efter det blir det massa rehab. Ibland tänker jag att knät kanske inte är så dåligt ändå, att jag kanske ska låta bli operationen, men sen kommer förnuftet och påpekar att jag bara tänker så för att jag ska slippa rehabben... 🙄 #knowyourself

Det är ju inte bara knät. Det är axel och bröstrygg. Och fot. hm. Foten är faktiskt riktigt bra måste jag säga, har inte tränat thaiboxning på evigheter så det får mig ju att tro att det är alla vridningar och all vristbelastning där som varit problemet. Men jag gjorde lite hopp-och-skutt och annat jox och den höll ruskigt bra. Barfota! Heja foten!

Överkroppsrehab med fokus på skulderbladsaktivering och rörlighet. Jag är så sjukt stel att det är löjligt. Mina händer är inte ens i NÄRHETEN av att nå väggen när jag gör väggänglar, jag klarar knappt att röra armbågarna uppåt... Och det är det här som gör att jag HATAR sån här träning. När jag är så komplett värdelös och det finns 500 nivåer av en övning och jag inte klarar den första. Då har jag inte pannben att ta mig uppför första trappsteget utan jag börjar istället att nästan gråta. Då måste nån tvinga mig. Det fanns en gång en man som gjorde det. Sen skildes våra vägar och ja, här är jag igen. Oförmögen att komma på rätt sida på egen hand. Vem behöver göra overhead squats änywäj?

Knärehab blev draken med vikt, utfall med gummibandsmotstånd och kosackgrejen hållandes i ett gummiband. Borde gjort några fler men jag hade redan varit där en timme och jag tänker att jag måste sätta tid på rehab-sessionerna annars dör jag av uttråkning.

I morgon har jag bokat mig på en WOD. Mycket roligare.