Om att armbåga sig fram

Jag erkänner. Idag kände jag mig skruttig och gammal och mer än lite grinig över min kropps motvillighet. Huvudet var inte med och följden blir såklart ett mediokert pass. Helt mitt eget fel. Ingen skugga på varken coach eller kamrater!

Vristen är trött, den fixar inte belastning sidledes, i alla fall inte särskilt mycket. Den är instabil - fortfarande - och svag, jag får inget "tryck" i den. Axeln är totalt kajko så fort jag ska belasta den roterad och den tål väldigt lite statisk belastning som te.x. en planka eller "hunden". Idag var det i alla fall ingen belastning alls på knäna, så dom höll tyst. Jag upptäcker också att samma rörlighetsproblem som hindrar mig från att göra en overhead-squat (armarna kan inte vara rakt upp eftersom jag måste fälla fram kroppen för att komma ner i squat-en) ställer till det på fler sätt 😩. Jo och så är det ju det är med jämfota hopp och landa bredbent, som typ jumping jacks. Det går inte. Jag kissar på mig. 😳

Jag är inte en person som gillar att "armbåga mig fram" i livet, men i thaiboxning är jag rätt värdelös på dom flesta "närkamps"-momenten så jag behöver träna på dom! Ett av dom jag är minst dålig på är armbågar 😜 så det var sköjjigt att få träna på dom idag. I flera olika varianter och på lite olika sätt.

Avslutet var lite fys där jag fick köra mitt eget nummer, jag anpassade så gott jag kunde men det blev till slut mest ingenting så jag körde mitt eget race och när dom sedan börjar med magövningar jag vet att jag inte kan (av samma skäl som att jag kissar ner mig om jag gör jumping jacks) då gav jag upp och åkte hem 😕

I morgon är en ny dag och ett nytt träningspass och jag kommer säkert att vara sur över allt jag inte kan då också och sen kommer jag att komma ut på andra sidan och vara nöjd över det jag kan istället men nu klampar jag runt lite här och tycker synd om mig själv ett tag. Okej?

😇