2019:2:3 Om att det ibland gör mer ont i stoltheten än i kroppen

Alltså, det här att suga på något man i alla fall har varit medelmåttig på är verkligen inte min grej. Ett av mina starkaste vapen i thaiboxningen har varit att jag trots att jag är "normalt" vänd (ortodox stands) har (hade) en bra vänsterspark. Den är no more. FUCK! Bit ihop. Kom igen. Kom tillbaka. Det ÄR ju ändå roligt men som sagt, stoltheten fick sig både en och femtifem törnar idag. Men Daniel, 🙏, coachade mig bra i mitsningen och nånstans där finns den ju, vi ska bara locka fram den. Och ärligt, jag VET ju mina clues, men tillsammans med alla dom nya så blir det kaos. Det är ju inte som ett marklyft där man lugnt och sansat kan fundera på var man har sina muskler och sätta allt på plats. Här ska kroppen reagera själv, på en millisekund. Och det gör den inte. Nöta nöta nöta. 

Nåt annat jag kom ihåg idag är hur ont det gjorde i början av boxningen. Kroppen är inte van att få smällar, helt klart, särskilt dåligt var det kanske att knäkrocka med insidan av det opererade knät... 😱 dessförinnan hade jag trampat snett med den stukade foten... 😝 och nånstans i alla sparringronder har nån fått en en bra träff på mitt vänsterlår... 😜. 

Gillar verkligen upplägget som klubben har nu, på lördagar är det gemensam träning så då är det uppvärmning, skuggning, mits, sparring, stretch. Och när det är nybörjare med i passet så får man ju chans att vila lite mer 😇 än om man kör mot stora starka duktiga grabbar alla ronder *pju*, kul att det är  några nya tjejer som kommit in nu - hoppas ni stannar!

Nu måste jag maila min fysio för jag har liksom inte frågat hur illa det är med smällar mot knät, vi har ju mest diskuterat belastning i förhållande till lyft och hopp.... 😱😱 #tänkteintepådet

Nu, utvärdering av det här och beslut om jag kan fortsätta boxas eller måste vänta en termin till. Återkommer!